livetpalinjen

I dessa fantastiska Eurovision Song Contest-tider så kommer jag ibland att tänka på svunna tider.

Numera ser jag både semifinalerna och finalen tillsammans med goda vänner, men för många år sedan så hamnade jag ibland på någon krog eller nattklubb som sände spektaklet på storbildsskärm.

 

Det var så klart en fantastisk upplevelse att vara bland andra inbitna fantaster. Man kunde småprata lite med någon främling (dock endast mellan låtarna!) och det var ju inga som helst problem att dra igång ett samtal - man snackade naturligtvis Eurovision!

 

Ett bra sätt att r a g g a helt enkelt.

 

Numera, när jag ser tillsammans med mina vänner, så är det alltid någon som har med sig någon ny förmåga. Någon bekant eller kollega som ingen annan känner. Och då kan man ju tänka sig att det skulle kunna uppstå lite romantik, men det finns aldrig riktigt tillfälle eftersom alla är så inne i programmet - i tävlingen - att det inte blir så värst mycket prat. 

Sitter man koncentrerad hemma så vill man ju inte prata för mycket mellan låtarna heller, eftersom man vill höra vad som sägs om de fantastiska (ibland fantastiskt dåliga) vokalisterna som är på väg ut på scenen.

 

Det ser säkert likadant ut på många Eurovision-fester runt om i Sverige.

Och när folket går hem så är de lika mycket singlar som innan sändningen började.

 

Så bra då att de kan lyfta luren och ringa Phone Café.