livetpalinjen

Så lade hon sig som ett täcke över allt det fula.

Snön alltså.
Visst måste det vara så att Skaparen förstod att det fula, bruna och grå - som ju är hösten - måste täckas. Annars blir människor deprimerade.

Blir människor deprimerade så blir inga barn gjorda.

Därför uppfanns snön.

Och nu ligger hon där ute.

Gör allt så mycket finare. Och ljusare.

Visst, en del är gulfärgat... Och en del är avgasfärgat.

Men ändå.

 

Det är något visst med ljudet av plogbilar, är det inte?

Något hemtrevligt. Samma sak med disk- och tvättmaskinsljud.

Tryggt och trevligt.

 

Nåväl.

Sitter du insnöad i ditt hus någonstans långt ute på vischan så kan du ju alltid finna sällskap på Phone Café.

 

Det har som vanligt varit en eländig vecka i världen.
I nyhetssändningar, radio och tidningar.

Elände, kaos och katastrof.

Och veckan är inte slut ännu.

Inte för att eländet tar slut när veckan gör det - det kommer ju alltid en ny vecka som snabbs fylls på med nytt elände.

 

Men tänk så skönt ändå att det finns vissa vattenhål.

Ställen som håller tätt.

Oaser som stänger ute det eländiga.

 

Phone Café är ett av dessa paradis.

På linjen talas det aldrig om krig.

Inga diskussioner om konstiga influensor.

Inte ett ord om svält och katastrofer.

 

Hade vi inga sådana här oaser så skulle vi nog inte orka leva.

 

Därför: koppla bort allt det andra, lyft luren och njut!

 

Novembermörkret tär på oss alla.
Allt är brunt och grått.

Sinnesstämningen densamma.

Tänk om snön ändå kunde komma, och gömma allt det fula.

Det fula skulle ju finnas kvar, men vi skulle slippa se eländet.

 

Tänk så många vi är som sitter och stirrar ut på samma fula.

Tänk om vi kunde göra det tillsammans.

Kanske skulle det vara mindre fult då.

 

Helgen är när som helst här.

Vi samlas kring våra fönster och glor på eländet.

Vi sippar på vårt sura kaffe.

Eller kanske en och annan Gin & Tonic.

 

Om vi tänker på att vi är många som gör det samtidigt så kanske det känns mindre ensamt.

 

Eller så ringer vi helt enkelt Phone Café.

 

Krönikör Kim - väntar på snön.

 

Häromdagen råkade jag se en snutt av TV3:s nya såpa Småstadsdrottningar.
Jag log och jag nickade.

De där drottningarna känns väl igen. De finns även på Phone Café.

Ja, de stannar ju kvar i sina hemstäder och antalet karlar är begränsat...

Plus att många av dem nog har en hel del fördomar om dessa drottningar.

Således söker de erotik, kärlek och allt däremellan på annat håll. Exempelvis på Phone Café.

 

Välkomna är de!

 

Under veckan som gått har vi haft en rejäl anstormning av män från alla delar av landet. Från norr till söder och från Gislaved till Djursholm.

 

Kvinnorna har kunnat välja och vraka och de (drottningarna) har nog varit mycket nöjda med det och över uppmärksamheten de fått av alla härliga karlar.

 

Ring ring.

God helg.

 

Man slipper inte Agneta Sjödin.

Ingen slipper henne.

Ena dagen berättar hon i tidningarna om sin kärlekslycka.

Nästa dag får vi ta del av hur förkrossad hon är då ännu ett förhållande gick i kras.

Sedan vandrar hon i bergen eller skriver en bok.

Och därefter är kärlekslyckan tillbaka.

Och vips är hon återigen förkrossad.

Ingen slipper undan.

Agnetas sak är vår.

 

Tittar Agneta in på Phone Café då och då?

Om inte - kan någon tipsa henne?

 

Det verkar som att Agneta inte lär känna sina män ordentligt.

Kanske träffar hon dem vid bardisken. "Han ser stilig ut - honom ska jag ha."

Sedan går det som det går när vardagen står i farstun.

 

På Phone Café kan du, Agneta, tala med karlarna hur länge som helst.

Och lära känna dem på djupet.

 

Därefter plockar du fram håven och håvar in din hunk!