livetpalinjen

Sommaren har tydligen kommit till landet.

Åtminstone delar av det.
Inte mycket slår den svenska, eller nordiska, sommaren. Det måste erkännas.
Synd bara att den är så kort (men alltid är det ju nåt!).

 

Men någonting får mig faktiskt att se fram emot hösten...
Nämligen TV4:s Så mycket bättre.

Förra säsongen gick mig förbi då artisterna icke tilltalade mig, men när jag nyligen såg ett visst namn dyka upp i anslutning till programmet så hajade jag till och intresset väcktes.

 

Carola.
En dam som efter alla dessa år fortfarande väcker så starka känslor - positiva såväl som negativa - kan beskrivas med ett ynka ord: superstjärna.
Så är det bara.

 

Hoppas således att hösten snart är här! :-)

 

Jag hör rapporter om påskkärringar som dräller runt på gator och torg.
Karameller ska de ha. Frukt är tydligen inte godis...
Själv befinner jag mig på andra sidan jorden på efterlängtad semester och jag kan avslöja att här är verkligen frukt godis.
Många lustiga frukter har jag hunnit premiärsmaka (skulle inte kunna uttala deras namn även om jag skulle komma ihåg vad de faktiskt hette). 
Även minsta gurkbit och tomat smakar som gurka och tomat ska göra.
För att inte tala om vattenmelonen! Underbart smarrigt!

 

Vet inte om det finns något Phone Café-aktigt här men jag ser människor ragga på varandra lite överallt.
Och värmen får dem ju att klä sig minst sagt... utmanande. Inbjudande.
Ja, det är nog inte många som går hem ensamma från krogen (om de nu inte av någon anledning verkligen skulle vilja göra det).

 

Glad påsk alla Phone Café-diggare.
Vi hörs nästa vecka igen!

 

I väntan på våren...

Det har varit en fräsig vecka på Phone Café.

Gott om glada karlar har lyft luren och ringt.

Gott om fräsiga damer har gjort detsamma.

Det roliga är ju att man aldrig vet vad som händer.

Att det en dag kan hända.

Ena dagen sitter en ensamstående och grinig och suckar.

Sedan - kanske efter ett samtal till Phone Café - sitter man bredvid en fin person.

Och man vet ju aldrig när det händer.

Men.

Plötsligt händer det ju.

 

För ett tag sedan efterlyste vi dig som träffat någon på Phone Café.
Här kommer ett fint mail!

 

"Hej, vi heter Martin och Elsa.
Det är jag, Elsa, som skriver. 
Det var våren 2012 då jag satt framför dumburken och surade. Vädret sög, jobbet sög, den senaste dejten dubbelsög och allt kändes allmänt trist.

Jag bläddrade lite förstrött i en damtidning då jag plötsligt såg numret till Phone Café.

Jag hade sett annonsen tidigare men aldrig riktigt tänkt på vad det var för annons. Nu läste jag faktiskt texten. "Killarna finns här" eller någonting liknande stod det.

Jaha, säger du det, tänkte jag skeptiskt men sträckte mig ändå efter luren. Jag knappade in numret och följde instruktionerna. Jag spelade in en presentation och innan jag visste ordet av hörde jag en röst säga: "du har ett meddelande från.."

 

Den kvällen satt jag på linjen i flera timmar och talade med en handfull män.
Alla var inte direkt trevliga, om sanningen ska fram, men de fick dörrvakten på sig och jag kunde koncentrera mig på dem jag faktiskt ville tala med.

 

Ett par kvällar senare ringde jag igen. Och för första gången skickade jag själv ett första meddelande till en kille. Det visade sig vara Martin. Han bodde i samma stad och verkade trevlig och vi snackades vid några gånger på telefon innan vi bestämde oss för att ses.

Vi tog en cykeltur och Martin hade varit gullig nog att ta med sig en flaska vin och lite kex och ost och vindruvor. Vi cyklade till en park och slog oss ned.

Vilken kille!

 

Detta var två år sedan och i sommar gifter vi oss. :-)"

 

Hälsningar,

två lyckliga.

 

(Namnen är fingerade och personerna på bilden har ingenting med texten att göra.)