livetpalinjen

 

Dessa rader minns jag att jag hörde på Phone Café en gång för många år sedan.

Och visst är det så.

Kärleken kommer och kärleken går.

Och visst är det fascinerande att hur ofta man än blir bränd så står man ändå där till slut - vid bardisken. Eller var det nu kan vara.

Och hoppas på en ny kärlek.

En ny varm famn.

Eller bara ett regelrätt skjut.

 

Ja, det fina med Phone Café är ju att på linjen finns allt.

Lite av varje.

Som en godispåse.

 

Smaka på en massa olika sorter innan du bestämmer dig för din favorit.

 

Hur många uteserveringar kan erbjuda en sådan mångfald?

 

Det är maj och tolv ynka grader i huvudstaden.

I bostäder ligger människor och huttrar.

På balkonger står blomlådor men ingen sitter i solen bredvid dem och njuter av prakten.

Nej, istället ligger medborgarna under dubbla täcken och fryser.

Balkongdörren ska ju tvågsmässigt stå öppen dygnet runt, ty det är ju maj...

 

Vissa har någon som värmer.

Kanske är det ett fluffigt husdjur.

Kanske en väl utvald kärlekspartner.

Andra ligger ensamma och darrar.

Dricker varm choklad.

Som vore det höst.

 

I mörkret sträcker sig hand efter hand efter luren.

Knapprar in numret till Phone Café.

Presentation efter presentation spelas in.

Varenda en låter som tagen ur en av de sista scenerna i Titanic, där Jack ligger halvt ihjälfrusen i havet.

"H...H... Hhhallå!"

 

Värm nu varandra!

 

I dessa fantastiska Eurovision Song Contest-tider så kommer jag ibland att tänka på svunna tider.

Numera ser jag både semifinalerna och finalen tillsammans med goda vänner, men för många år sedan så hamnade jag ibland på någon krog eller nattklubb som sände spektaklet på storbildsskärm.

 

Det var så klart en fantastisk upplevelse att vara bland andra inbitna fantaster. Man kunde småprata lite med någon främling (dock endast mellan låtarna!) och det var ju inga som helst problem att dra igång ett samtal - man snackade naturligtvis Eurovision!

 

Ett bra sätt att r a g g a helt enkelt.

 

Numera, när jag ser tillsammans med mina vänner, så är det alltid någon som har med sig någon ny förmåga. Någon bekant eller kollega som ingen annan känner. Och då kan man ju tänka sig att det skulle kunna uppstå lite romantik, men det finns aldrig riktigt tillfälle eftersom alla är så inne i programmet - i tävlingen - att det inte blir så värst mycket prat. 

Sitter man koncentrerad hemma så vill man ju inte prata för mycket mellan låtarna heller, eftersom man vill höra vad som sägs om de fantastiska (ibland fantastiskt dåliga) vokalisterna som är på väg ut på scenen.

 

Det ser säkert likadant ut på många Eurovision-fester runt om i Sverige.

Och när folket går hem så är de lika mycket singlar som innan sändningen började.

 

Så bra då att de kan lyfta luren och ringa Phone Café.

 

Det har varit en härlig vecka, har det inte?

Skönast kanske den där supersoliga helgdagen var.

 

Ena appen skvallrade om att det var 27 grader medan den andra appen nöjde sig med 21.

Hur som helst så var det varmt och gott och många var lediga.

 

Jag tog en promenad genom parken och där satt medborgarna i små grupper. Som små kolonier.

Det grillades och det spelades kort.

Det flamsades, solades och slappades.

 

På en filt satt ett par tätt ihopslingrade.

Lite längre bort satt ytterligare ett.

Och så ännu ett. De hånglade ganska grovt.

Såg trevligt ut.

 

Och så fanns där så klart en massa filtar med ensamsittare.

Någon av dem talade i telefon.

Kanske satt hon på Phone Café.

I sådana fall behövde hon nog inte sitta ensam på den där filten så länge till.

 

Trevlig helg.

 

Äntligen värmer det på, hörni!

Nyhemkommen från min resa njuter jag av sol och fågelsång.

 

Där jag var förra veckan fick jag höra, av flera olika personer, att de hade haft dåligt väder i en hel vecka.

Och de hade blivit nedstämda och introverta.

Och då hade de tänkt på Sverige och Norden.

 

"Inte undra på att ni är som ni är - buttra och tysta!"

 

Så är det ju.

Dessvärre.

 

En veckas trist väder och de blev nedstämda. Tänk då på vårt hela halvår...

 

Jistanes. 

Den som tyckte det var en god idé att bosätta sig på dessa breddgrader måste ha varit galen.

 

Nu njuter vi av solen och av de många människorna på Phone Café!