livetpalinjen

Ibland är nätterna jobbiga.
Man vrider och vänder på sig och känner sig ensammast i världen.
Det känns som att livet pågår där utanför och att man inte är delaktig.
Att man är på fel ställe vid helt fel tidpunkt.

 

Och då ligger man där och våndas och tänker och ältar.

 

Till slut somnar man men drömmarna som far genom skallen skänker varken rast eller ro.

Även i drömmarna gör ensamheten sig påmind.

Man seglar runt, som på ett öde hav.

Kramar kudden.

 

När man vaknar känns allting annorlunda.

 

Solen kämpar sig in genom persiennernas springor.
Den ger sig inte. Strålarna ska in i mörkret.

Och med morgonljuset och solen väcks hoppet åter.

Kanske var den gångna ensamma natten den sista av sitt slag.

 

Man sträcker sig efter luren och knapprar in numret till Phone Café.
Och där väntar kanske framtiden.

I form av en härlig dam eller herre.