Hej Somriga medborgare!
Jag skulle vilja återknyta till ett av mina tidigare inlägg!
Jag lämnade nämligen det supergigantiska midsommarfirandet bakom mig och styrde kosan mot Berlin. Vilken fantastisk stad! Vilken stämning!
I Berlin kan man verkligen se ut hur som helst utan att någon lyfter på ögonbrynen. Visst, turisterna blänger (med glada miner!) och fotograferar ivrigt, men Berlinarna är sannerligen vana vid det mest udda av udda.
Fantastiskt.
Självklart träffade jag en massa trevliga människor, så där som vi nordbor alltid gör när vi rantar runt i utlandet. Här hemma kan vi vandra runt i veckor, månader och år utan att knyta nya kontakter, men när vi semestrar så händer det något.
Först tänkte jag att detta beror på att på sydligare breddgrader är människorna öppnare, men när jag diskuterade saken med en smäcker väninna, så påpekade hon att nog är det väl så att vi också beter oss annorlunda när vi lämnat Sveriges gränser. Jag insåg snart att hon hade rätt; den trånga kostymen lämnas på Arlanda (eller annan valfri flygplats) och på oss tar vi ett skal som inte är lika omöjligt att tränga igenom.
Vi blir nog mer mottagliga helt enkelt.
Mottagliga och kanske till och med inbjudande (”huvaligen”, hojtar någon som aldrig lämnat landet, ”det låter läskigt!”).
Visst vore det härligt om vi skippade att kliva tillbaka in i den trånga kostymen vid hemkomst; om vi i vardagen kunde vara lite mer semestersinnade och ”sugna”.
Samma sak på Phone Café: inte är det särskilt lajbans om vi alla sitter där med översta knappen knäppt och håret i strikt knut.
Nej, låt oss ta för oss av varandra och av livet.
Låt semesterkänslan stanna för gott!Och är det någon du inte vill prata med så kan du ju helt enkelt ”ignorera”. :-)
Njut!
Kim Krönikör – nu lite lätt solkysst
